Mikrokampos - om livet i en liten by i Grekland

Ibland har jag en önskan att vakna upp på morgonen och kunna tala perfekt grekiska. Som det är nu så säger jag bara det jag kan, inte det jag vill säga. Så är det när man inte kan ett språk perfekt. Jag förstår det mesta men är rädd för att uttrycka mig - tänk om jag säger fel. Varje dag lär jag mig nya iiord men vad har det för betydelse om jag idag lärde mig ordet kevernisi - riksdag på svenska.  Det ordet behöver jag inte använda i vardagen. För många, många år sedan -på 70-talet, besöket vi en av Appes kusiner. Hon frågade mig något. Jag förstod bara "vill du" och för att inte vara oartig svarade jag "ja". Hon tog mig i handen, gick en liten bit och visade mig till - toaletten . Jag hade inte förstått vad hon frågade utan svarade bara ja. Det var bara att gå in på toan, stänga dörren och låtsas att jag "behövde gå dit". Tänk så många gånger jag på restaurang beställt sallad med fönsterluckor istället för sallad med rödbetor. Det ena heter pantsaria och det andra heter pantsouria, fortfarande vet jag inte vilket som är vilket. Lyckligtvis har jag alltid fått in rödbetor (en sallad som jag älskar) eftersom servitören förstått vad jag menat. Just nu läser jag en bok jag fick av Fia, Lyckan, Kärleken och meningen med livet, där huvudpersonen befinner sig i Italien för att lära sig språket. Hon har samma problem som jag, att inte helt språkligt förstå vad som sägs till henne.

Det är ju också svårt att anpassa sig till vissa saker, som grekerna bara rycker på axlarna åt. Igår såg Appe att någon slängt massor av cigarettfimpar mitt på en gata i byn .  När Appe sen uttryckte sin ilska över att sånt slängt utanför ett hus sa grannen  "stör det dig?". Naturligtvis stör det oss men här är det så vanligt att alla skiter i det och det värsta är att folket i byn ser det inte ens. Det går inte att förändra folks beteende här i byn. Vi måste försöka påverka byborna att tänka på miljön. Förra året ställdes det ut soptunnor för återvinning  av plast och glas och till en början gick det bra att få folk att fatta att de skulle slänga allt sånt avfall i dessa tunnor, men efter ett tag tröttnade de och de fyller nu återigen sina egna soptunnor utan att sortera. Vi fortsätter i alla fall och tjatar och närmsta grannarna lyssnar och fattar vad det betyder för miljön.